Regeringen genom Lars Leijonborg önskar avskaffa kårobligatoriet för att bara ersätta de tidigare härligt svulstiga medlemsavgifterna med blotta hundralappen per student i statliga bidrag. Det finns dock ännu hopp för oss reformhatare.
Såväl fördelen som nackdelen med förslaget ligger i de kvantitativa konsekvenserna. Förvisso är 105 kr jämfört med de i runda slängar 400 kr som kårerna idag kan kräma ur de nudelätande studenterna betydligt mindre, och bara en tredjedel av vad SFS föreslagit. En 67%-ig reduktion av det kårspecifika ekonomiska förtrycket således. Illa. Å andra sidan skall dessa pengar betalas inte av studenter som fortfarande kommer att vara lika tvångsanslutna, utan av hela landets befolkning. Därigenom har förtryckets storlek ökat räknat i antal individer. Sverige har – trots diverse försök att dupera befolkningen in i akademin – bara 340 000 studenter, men hela 9 miljoner invånare.
Nåväl, inga sjungande tjockisar syns ännu till. Regeringens nyliberala inställning var känd sedan tidigare. Det är hos de folkvalda som hoppet står att finna.
/ Robespierre
